Att till en början välja denna ras kräver dock lite eftertanke då det blir en "gigant".
Varghunds valpen är en liten bäbis i en stor kropp. Då den växer mycket och fort ser inte folk runt om en att det är en bäbis man kommer med utan dom tror att det är en "halv klar" hund. Varg valpen är som alla valpar över lag, pigg, glad, nyfiken och busig. Men det gäller att visa från början vem som bestämmer så man inte har en hund som " tar över". Jag börjar redan från hemkomsten att träna på hit och sitt. Visa att jag är ledaren. min erfarenhet av varg bäbis är att dom ger allt i korta stunder sen somnar dom bums...
Att bara få gosa om och sova en stund med sin valp gör att man kommer den nära och få ett starkt band. Varghunden är väldigt flockrelaterad till sina nära. Det är familjen som går först, andra får komma fram men " familjen" är den som gäller.
Lite fakta:
Från en födselvikt på 500g skall varghunden bli en vuxen hund på 50-80 kg. Den mesta tillväxten sker vid det första halvåret och pågår till ca 2-3 års ålder. Könsmognaden brukar inträffa vid 10-18 månaders ålder så det är en väldigt lång tid som man har valp.
De första 18 månaderna ökar valpen ca 50-70 kg i vikt och upp mot 70 cm i höjd.
Pga. den snabba tillväxten i början är det oerhört viktigt att inte övermotionera valpen, dvs. cykling, ovanligt långa promenader osv. Först vid 3-4 års ålder brukar hunden vara färdig utvecklad både fysiskt och psykist.
***********
Irländsk Varghund
Hemland Irland
Bakgrund
De kontinentala kelterna hade en vinthund som troligtvis härstammade från de greyhounds som finns avbildade på egyptiska målningar. De irländska kelterna var liksom sina kontinentala kusiner intresserade av att föda upp storvuxna jakthundar. Dessa stora irländska jakthundar kunde ha slät eller sträv päls men på senare tid kom de strävhåriga att dominera, kanske pga det irländska klimatet. Det första skriftliga omnärnnadet av dessa jakthundar författades av en romersk konsulår 391 e Kr men hundarna var redan etablerade på Irland under det första århundradet e Kr, när Setanta ändrade sitt namn till Cu-Chulainn (Culanns jakthund). I skriften omnämns Uisneach (100-talet) som tar med sig 150 hundar vid flykten till Skottland. Utan tvivel utgjorde de irländska jakthundarna ursprunget till den skotska hjorthunden. Irländska varghundspar var uppskattade som gåvor bl a av de europeiska och skandinaviska kungahusen frän medeltiden och fram till 1600-talet. Varghundar exporterades till England, Spanien, Frankrike, Sverige, Danmark, Persien, Indien och Polen. På l500-talet krävdes att varje grevskap på Irland hade vardera 24varghundar för att skydda böndernas fårhjordar från att dödas av vargar. Det Cromwellska förbudet (1652) att exportera irländska varghundar bidrog till att bevara rasen under en tid men med vargens gradvisa utrotning och en kontinuerlig efterfrågan från utlandet reducerades vid slutet av 1600-talet antalet irländska varghundar på Irland nästan till gränsen för utrotning. Intresset för rasen återuppstod i samband med den nyvaknade irländska patriotismen mot slutet av 1800-talet. Irländsk varghund blev en levande symbol för irländsk kultur och det keltiska förflutna. Det var vid denna tid som en beslutsam entusiast, kapten G A Graham, införskaffade några av de få kvarvarande jakthundar av varghundstyp som fanns på Irland. Med tillskott av i hjorthundsblod och tillfälliga utkorsningar med borzoi och grand danois fick han fram en hundtyp som förblev stabil i generationer. Resultaten accepterades enhälligt som det verkliga återuppståendet av rasen.
Irländska kennelklubben inrättade en klass för irländsk varghund vid sin utställning i april 1879 och en klubb bildades 1885. Irländsk varghund åtnjuter nu ännu en gång något av den berömmelse som rasen hade på medeltiden. Numera ägs och föds varghundar upp i ett ganska stort antal utanför Irland.
Fram till slutet av 1600-talet användes irländsk varghund på Irland för jakt på varg och hjort. Den användes också för jakt på de vargar som hemsökte stora delar av Europa.
Rasstandard
rländsk varghund skall inte vara fullt så tung eller massiv som en grand danois. Den skall dock ha mer tyngd och massa än hjorthunden, som den annars typmässigt skall likna. Den skall vara mycket stor och respektingivande, mycket muskulös och kraftigt men ändå elegant byggd. Rörelserna skall vara fria och aktiva, huvudet skall bäras högt med god halsresning och svansen skall bäras i en mjuk båge uppåt med lätt böjd svansspets. Irländsk varghund skall vara mycket storvuxen, vilket inkluderar såväl mankhöjd som proportionerlig kroppslängd. Den genomsnittliga mankhöjden för hanhund skall vara 81- 86 cm och en rastypisk irländsk varghund skall utstråla kraft, vitalitet, mod och harmoni.
Huvudet skall vara långt, jämnt och högburet. Ögonbrynsbågarna skall vara mycket lätt framträdande och pannfåran mellan ögonen skall vara mycket grund. Skallen skall inte vara för bred. Nospartiet skall vara långt och måttligt avsmalnande. Saxbett skall eftersträvas men tångbett accepteras. Saxbett skall eftersträvas men tångbett accepteras. Öronen skall vara små rosenöron, som hos greyhound. Halsen skall vara tämligen lång, mycket stark och väl musklad, väl välvd, utan löst halsskinn. Kroppen skall vara lång med revben som når långt bak. Ryggen skall snarare vara lång än kort. Ländpartiet skall vara lätt välvt. Korset skall ha mycket god bredd mellan höftbenskammarna. Bröstkorgen skall vara mycket djup och måttligt bred med bred bringa. Revbenen skall vara väl välvda. Buklinjen skall vara väl uppdragen. Svansen skall vara lång och lätt böjd, av måttlig grovlek och väl täckt med päls. Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
Päls
Pälsen på kropp, ben och huvud skall vara sträv och hård. Speciellt raggig skall pälsen vara ovanför ögonen och under hakan (skägget). Pälsfärgen skall vara grå, brindle, röd, svart, rent vit, fawn eller annan färg som kan förekomma hos skotsk hjorthund. (Utdrag ur standard för skotsk hjorthund: Färg: Mörkt blågrå, mörkare eller ljusare grått, brindle eller gult, sandfärgad eller röd fawn med svarta tecken (points)).
Mankhöjd & vik
t Idealhöjd: mellan 81 och 86 cm för hanhund. Minimihöjd för hanhund: 79 cm. Minimivikt för hanhund: 54 kg Minimihöjd för tik: 71 cm. Minimivikt för tik: 41 kg.
Fel & övrigt
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. För lätt eller för tungt huvud För markerade ögonbrynsbågar Krokiga framben, svaga mellanhänder Svaga bakben och generellt dåligt utvecklad muskulatur För kort i kroppen, svankrygg, sänkt rygg eller helt rak rygg. Stora öron och öron som hänger platt intill huvudet. Utåt eller inåtvridna tassar, spretiga tår. Kort hals eller hals med mycket löst halsskinn på strupen. För smalt eller för brett bröst. Alltför ringlad svans Nostryffel av annan färg än svart Läppkanter av annan färg än svart. Mycket ljusa ögon, rosa eller leverfärgade ögonkanter
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
**********************************************'